Linda och jag hade det som för min del blev det tredje djupa samtalet för ett par veckor sedan. Vi återvände i vårt samtal till orsakerna bakom mitt val att byta aktionsforsknings-område, från "kommunikation" till "digital kompetens". Linda kunde också hålla med om att kommunikations-området var problematiskt. Att sätta upp ett tydligt mål för en specifik aktion inom området skulle bli svårt eftersom kommunikationen i sig involverar fler än en part. Det finns alltså aspekter av kommunikationen - och hur väl den lyckas - som inte beror på mig och som jag inte heller kan påverka. Sådant som olika studentgrupper kan ha stor betydelse och göra att det blir svårt att utvärdera en viss aktions effekt. Vi har väldigt många olika studentgrupper som reagerar på skilda sätt i kommunikationssammanhang.
När jag nu byter område för min aktionsforskning kommer jag att kunna genomföra aktioner i samtliga kurser som jag undervisar i under vårterminen 2017. Aktionerna behöver inte vara identiska i de skilda kurserna och kan heller inte vara det, eftersom kursernas upplägg och innehåll är olika. Jag kan dock ha samma syfte med aktionerna, nämligen att hos studenterna synliggöra behovet av att matematiklärare har god digital kompetens så att de kan undervisa på sätt som stärker elevernas lärande i matematik. Undervisningen ska vara varierad och ska anpassas efter elevernas förutsättningar och behov, vilket också framgår av våra befintliga styrdokument. Enligt kursplanen i matematik ska eleverna få möjlighet att "utveckla kunskaper i att använda digital teknik för att kunna undersöka problemställningar, göra beräkningar och för att presentera och tolka data" (Skolverket, 2011, s. 62). Det är alltså tydligt att elever ska få använda digitala verktyg för att att tillägna sig kunskaper i ämnet matematik på olika sätt. Målet för mina kommande aktioner, hur jag än planerar dessa, är att studenterna i mina kurser ska inse att de behöver stärka sin digitala kompetens för att bli bra lärare. Jag behöver därmed också ha någon form av målformulering för att se till att jag i min undervisning också ger studenterna möjlighet att stärka sin digitala kompetens. På så sätt ska effekten av mina aktioner kunna mätas eller utvärderas.
Det återstår för mig att i detalj bryta ned mitt "större" mål till konkreta, mindre delmål där jag kan agera för att nå dessa mindre mål. Detta kommer att se olika ut i skilda kurser. Ett exempel: I F-3-lärarkursen har vi (som jag tidigare har skrivit) redan examinerande gruppuppgifter som behandlar användandet av digitala verktyg i syfte att stärka elevers lärande i matematik. Det jag kommer att behöva göra är att dels se över uppgifterna för att ev. göra förändringar som gör uppgifterna bättre anpassade till mitt önskade mål och dels själv bli ännu tydligare i min undervisning för att studenterna ska uppfatta olika aspekter av digital kompetens hos lärare. Utifrån bilden som Marica inspirerade till vid mitt förra djupa samtal måste jag se till att skilja på digital kompetens som är allmän och vardaglig, som gäller generellt för lärare och som dessutom är specifik i matematikundervisningen för att hjälpa studenterna att identifiera dessa nivåer eftersom jag vill komma åt den tredje nivån: digital kompetens i matematikundervisning. Är det möjligt, månntro?
I samtalet med Linda kunde vi gemensamt ge flera exempel på möjliga "aktioner" i en och samma kurs, men vi pratade också om vikten att välja ut en eller två mycket specifika saker som jag kan förändra och även utvärdera. Hela detta stora och spännande arbete ligger nu framför mig.
tisdag 20 december 2016
måndag 19 december 2016
Djupt samtal - Nr 2
Vid mitt andra djupa samtal - med min andra kollega Marica som också fungerar som kritisk vän till mig - hade jag redan börjat byta forskningsfråge-inriktning men jag hade inte helt formulerat detta tydligt för mig själv. Det började egentligen med att jag suckande frågade om Marica skulle tycka att jag var en idiot om jag bytte ämne för min kommande aktionsforskning. Vår lilla trio hade ändå samplanerat och tänkt hur vi på tre olika sätt skulle kunna undersöka kommunikation ur någon aspekt. Om jag skulle byta ämne skulle jag också bryta vår överenskommelse. Som tur var kunde Marica sympatisera med mina tvivel. Min fråga om "matematisk kommunikation" var allt för vag och svår att klart formulera. Den borde rimligtvis också vara svår att undersöka.
Istället hjälpte Marica mig att tydligare beskriva mitt observerade "problem". Jag hade länge märkt eller upplevt (subjektivt, men också genom vad jag uppfattat i den allmänna debatten om skolan och lärares kompetenser) att de flesta studenterna visserligen har någon slags digital kompetens (återkommer med definition av detta begrepp i ett annat inlägg), men väldigt ofta är det en "ointressant" slags kompetens. Den har inte det djup som den kompetens vilken jag anser behövs. Studenterna kan "fejs-booka", "instagramma" och "googla", men kompetensen här är mycket vardagsanpassad och gäller de flesta personer, oavsett yrke. Man behärskar digitala verktyg utifrån sina egna dagliga behov. I samtalet med Marica kunde vi enas om att vi ser att studenterna behöver kunna använda digitala verktyg som är lämpliga i det kommande uppdraget som lärare, d.v.s. med ett didaktiskt syfte. Detta uttrycker också lärarstudenterna när de önskar att de fick träna på att använda SmartBoard, lära sig göra en presentation i Prezi eller spela in en film och lägga upp på YouTube. Dessa är exempel på "allmändidaktiska" digitala kompetenser som det är självklart att alla lärare bör ha. Tavel-, presentations- och filmteknik rent allmänt är däremot sådant som det är svårt för oss att motivera att vi ska lägga in i våra matematikdidaktiska kurser. (Det skulle kunna finnas på något annat ställe i lärarutbildningen i sådana fall.) Nej, det jag är ute efter är den digitala kompetensen som gör att du som matematiklärare kan använda digitala verktyg i din matematikundervisning. Syftet ska alltså vara att stärka elevers lärande i matematik. Detta skulle vi i våra kurser kunna jobba med. Marica ritade en bild av det vi uppmärksammade vid vårt samtal på en post-it-lapp:
Om jag sedan städar upp lappen lite (eftersom jag inte riktigt kommer ihåg vad alla pilar skulle betyda) kan den ge en förenklad bild över olika nivåer för digital kompetens hos lärare:
Jag vill alltså röra mig nedåt i den här kompetensfiguren, vardag → allmändidaktiskt (skola) → ämnesdidaktiskt i matematik, för att undersöka den sista och djupaste biten av den digitala kompetensen.
Här kan jag passa på att återkoppla till den första av de två s.k. för-cyklerna som jag genomförde tidigare i höst, den i en F-3-kurs, där jag tydligt upptäckte att studenterna hade svårt att problematisera användandet av digitala verktyg i just matematik, se tidigare blogginlägg.
Istället hjälpte Marica mig att tydligare beskriva mitt observerade "problem". Jag hade länge märkt eller upplevt (subjektivt, men också genom vad jag uppfattat i den allmänna debatten om skolan och lärares kompetenser) att de flesta studenterna visserligen har någon slags digital kompetens (återkommer med definition av detta begrepp i ett annat inlägg), men väldigt ofta är det en "ointressant" slags kompetens. Den har inte det djup som den kompetens vilken jag anser behövs. Studenterna kan "fejs-booka", "instagramma" och "googla", men kompetensen här är mycket vardagsanpassad och gäller de flesta personer, oavsett yrke. Man behärskar digitala verktyg utifrån sina egna dagliga behov. I samtalet med Marica kunde vi enas om att vi ser att studenterna behöver kunna använda digitala verktyg som är lämpliga i det kommande uppdraget som lärare, d.v.s. med ett didaktiskt syfte. Detta uttrycker också lärarstudenterna när de önskar att de fick träna på att använda SmartBoard, lära sig göra en presentation i Prezi eller spela in en film och lägga upp på YouTube. Dessa är exempel på "allmändidaktiska" digitala kompetenser som det är självklart att alla lärare bör ha. Tavel-, presentations- och filmteknik rent allmänt är däremot sådant som det är svårt för oss att motivera att vi ska lägga in i våra matematikdidaktiska kurser. (Det skulle kunna finnas på något annat ställe i lärarutbildningen i sådana fall.) Nej, det jag är ute efter är den digitala kompetensen som gör att du som matematiklärare kan använda digitala verktyg i din matematikundervisning. Syftet ska alltså vara att stärka elevers lärande i matematik. Detta skulle vi i våra kurser kunna jobba med. Marica ritade en bild av det vi uppmärksammade vid vårt samtal på en post-it-lapp:
Om jag sedan städar upp lappen lite (eftersom jag inte riktigt kommer ihåg vad alla pilar skulle betyda) kan den ge en förenklad bild över olika nivåer för digital kompetens hos lärare:
Jag vill alltså röra mig nedåt i den här kompetensfiguren, vardag → allmändidaktiskt (skola) → ämnesdidaktiskt i matematik, för att undersöka den sista och djupaste biten av den digitala kompetensen.
Här kan jag passa på att återkoppla till den första av de två s.k. för-cyklerna som jag genomförde tidigare i höst, den i en F-3-kurs, där jag tydligt upptäckte att studenterna hade svårt att problematisera användandet av digitala verktyg i just matematik, se tidigare blogginlägg.
fredag 16 december 2016
Kursens första uppgift - Task 1
Redan innan jag skapade den här bloggen hade vi i kursuppgift att skriva ett fiktivt blogginlägg om vår professionella utveckling - "A professional reflective pathway blog" - där var och en av oss kursdeltagare mycket kortfattat skulle redogöra för den egna yrkesmässiga utvecklingen. Syftet var att synliggöra för sig själv sådant som har varit avgörande eller åtminstone i någon utsträckning har påverkat ens utveckling.
Uppgiften kändes ganska svår till en början. Jag är inte den typen av människa som tittar tillbaka och grubblar över det som har varit. Jag är ju en person som ser framåt och funderar över möjliga scenarier. En som planerar. En som fantiserar och drömmer. Nu skulle jag istället betrakta min yrkesmässiga utveckling sett i backspegeln. Har jag ens någon utveckling att se tillbaka på? frågade jag mig själv smått oroad. Det gällde att inte krångla till det och att inte ljuga, tänkte jag. Så jag skrev detta:
För dig som läser den här bloggen kan detta ge en bakgrundsbild av vem jag är som lärare idag. Eller vem jag tror mig vara. Gamla elever och kollegor kanske har en helt annan bild av mig. Men, det är trots allt min blogg och min aktionsforskning. Om jag ska kunna bli en bättre lärare så måste jag utgå ifrån min egna bild av min verklighet och verksamhet och min egna erfarenhet av desamma, det har jag förstått av kurslitteraturen (se t.ex. Rönnerman (2012) och McNiff (2002) under sidan Litteratur).
Uppgiften kändes ganska svår till en början. Jag är inte den typen av människa som tittar tillbaka och grubblar över det som har varit. Jag är ju en person som ser framåt och funderar över möjliga scenarier. En som planerar. En som fantiserar och drömmer. Nu skulle jag istället betrakta min yrkesmässiga utveckling sett i backspegeln. Har jag ens någon utveckling att se tillbaka på? frågade jag mig själv smått oroad. Det gällde att inte krångla till det och att inte ljuga, tänkte jag. Så jag skrev detta:
För dig som läser den här bloggen kan detta ge en bakgrundsbild av vem jag är som lärare idag. Eller vem jag tror mig vara. Gamla elever och kollegor kanske har en helt annan bild av mig. Men, det är trots allt min blogg och min aktionsforskning. Om jag ska kunna bli en bättre lärare så måste jag utgå ifrån min egna bild av min verklighet och verksamhet och min egna erfarenhet av desamma, det har jag förstått av kurslitteraturen (se t.ex. Rönnerman (2012) och McNiff (2002) under sidan Litteratur).
tisdag 13 december 2016
Förvirrad? - Att byta forskningsfråga & för-cykler
Byta forskningsfråga
Den som läser den här bloggen är antagligen mycket förvirrad just nu. I mitt första inlägg presenterar jag en idé till forskningsfråga för min aktionsforskning. Den handlar om digital kompetens hos lärarstudenter och hur jag undervisar för att stärka studenterna vad gäller deras "didaktisk-digitala kompetens" så att de i sin undervisning kan jobba med digitala verktyg för att elever ska lära sig matematik bättre. I mitt andra inlägg skriver jag att den idé som jag hade från början istället handlade om kommunikation och hur min matematiska kommunikation i undervisningen kan göras tydligare. Syftet - som jag inte närmare nämnde - skulle vara att stärka studenternas lärande i matematik.
Så, vilken inriktning ska min aktionsforskning egentligen ta? Ja, jag planerar verkligen att byta ämnesområde för min aktionsforskning. Varför?
Efter Lindas auskultation och vårt samtal (i slutet av oktober) började jag tveka om kommunikation verkligen är det som jag upplever som min största utmaning i undervisningen. Egentligen är kommunikation en av mina styrkor. Som gymnasielärare fick jag höra av elever att jag var "bra på att förklara så att man fattar". Jag har alltid ansträngt mig hårt för att kunna sätta mig in i hur elever eller studenter tänker och jag vill också kunna förklara och få elever och studenter att bearbeta matematiska idéer och samband på olika sätt i min strävan att alla ska få möjlighet att förstå (något som man naturligtvis aldrig kan vara säker på!). När jag upptäcker att det finns elever, eller numera studenter, som i slutet av en lektion ändå visar att de inte hängt med är det inte ovanligt att jag skriver ett förtydligande av något slag i vår digitala plattform och hänvisar till fler källor med förklaringar eller kanske själv spelar in en film eller skapar ett kompletterande undervisningsmaterial. Har jag möjlighet återkopplar jag till innehållet vid nästa lektion.
Jag började tveka inför att ha en kommunikations-inriktning på mitt projekt. Det verkade dessutom bli väldigt svårt att formulera en distinkt forskningsfråga och sedan utarbeta en aktion för att förbättra det identifierade problemområdet, i synnerhet för en person som är helt oerfaren inom aktionsforskningsområdet. En erfaren aktionsforskare kanske skulle kunna formulera en fråga och planera för en väl avvägd aktion i området, men det började te sig allt för stort och "oformligt" för min del. Under de här veckornas funderingar - ja, under hela senare delen av hösten faktiskt - har jag dessutom haft en väldigt hög arbetsbelastning med mycket undervisning i skilda kurser, stor mängd bedömningsarbete (prov och inlämningsuppgifter) och många VFU-besök hos studenter ute på skolor. Aktionsforskningsfrågan fick inte sin beskärda del uppmärksamhet, det kan jag erkänna, vilket säkert också har bidragit till att jag inte helt kunde bena ut och formulera en relevant kommunikations-fråga.
För-cykler
I samma veva har jag fått ett allt ökande intresse för frågor som rör just digitalisering i skolan. När mina funderingar kring forskningsfråga väl var igång började jag mer eller mindre omedvetet förändra min egna undervisning, vilket jag nu i efterhand betraktar som något slags för-cykler för min aktionsforskning. Här är två sådana, kortfattat beskrivna:
För-cykel 1
I en av höstens kurser, en kurs inom grundlärarprogrammet med inriktning mot åk F-3, har vi haft en studiegruppsuppgift (ni hittar uppgiften HÄR) där studenter skulle recensera digitala verktyg, förbereda en alternativ eller kompletterande aktivitet, muntligt redovisa arbetet i gruppen samt avslutningsvis skriva en individuell reflekterande text där de problematiserar användandet av digitala verktyg i matematikundervsiningen. En mycket intressant uppgift.
Studenternas resultat på uppgiften visade att det inte är helt lätt för dem att problematisera användandet av digitala verktyg i just matematikundervisningen. I stor utsträckning skrev studenterna ganska allmänna reflektioner där de mer eller mindre problematiserade själva tekniken, t.ex. att det kunde bli fel på datorer och surfplattor, att internet kunde ligga nere just när man behövde eller hur praktiskt det är för elever att kunna dokumentera sina alster genom att fotografera. Allmändidaktiskt, men inte med koppling till matematikämnet. Den här uppgiften måste uppdateras ytterligare för att studenterna tydligare skulle se hur digitala verktyg kan användas för att stärka elevernas lärande i matematik. Min egna reflektion efter denna lilla för-cykel är att jag nu är mer medveten om att jag kommer att behöva presentera uppgiftens innehåll ännu tydligare för att detta syfte ska bli tydligare för studenterna nästa kursomgång.
För-cykel 2
I en annan kurs, en 30-hp-kurs för studenter inom ULV-projektet, kom mitt ökande intresse för frågor om digitala verktyg att innebära att jag under hösten planerade och genomförde lektioner om digital kompetens och programmering i matematik. Det hade inte funnits med på ett så uttalat sätt tidigare i kursen och därmed inser jag att detta också kan ses som en slags för-cykel som jag hoppas ha nytta av i aktionsforskningsprojektet. Mina studenter fick bl.a. skapa "analoga program", vilket bilderna från lektionen illustrerar:
När jag försöker reflektera över bytet av forskningsfråga är det naturligt att mitt val ändå hamnade inom detta "digitala" område. Det kan t.o.m. verka lite korkat att jag inte insåg det direkt eftersom frågor om skolans digitalisering länge har intresserat mig. Sedan förra hösten har jag med stort intresse försökt att följa med i händelseutvecklingen kring det regeringsuppdrag som Skolverket då fick för att ta fram nationella IT-strategier för skolväsendet i syfte att tydliggöra och förstärka dessa delar i läroplanerna. Ett förslag är nu lämnat till regeringen och man väntar på beslut för att därefter påbörja implementeringen av de reviderade läroplanerna.
Mycket intressant, inte minst för att förändringar i styrdokumenten också innebär att vi inom lärarutbildningen behöver förändra vår undervisning för att förbereda de blivande lärarna inför sitt lärararskap. Dessa frågor har alltså fått allt större uppmärksamhet av mig och då insåg jag plötsligt att min aktionsforskning rimligtvis också borde behandla detta eftersom jag själv är intresserad av området. Så jag ändrade inriktning. Nu återstår att tydligt formulera en forskningsfråga och planera för en första aktion. Och allt det andra som behöver föregå aktionen för att jag ska kunna dra några slutsatser och dokumentera mitt resultat. Spännande!
Den som läser den här bloggen är antagligen mycket förvirrad just nu. I mitt första inlägg presenterar jag en idé till forskningsfråga för min aktionsforskning. Den handlar om digital kompetens hos lärarstudenter och hur jag undervisar för att stärka studenterna vad gäller deras "didaktisk-digitala kompetens" så att de i sin undervisning kan jobba med digitala verktyg för att elever ska lära sig matematik bättre. I mitt andra inlägg skriver jag att den idé som jag hade från början istället handlade om kommunikation och hur min matematiska kommunikation i undervisningen kan göras tydligare. Syftet - som jag inte närmare nämnde - skulle vara att stärka studenternas lärande i matematik.
Så, vilken inriktning ska min aktionsforskning egentligen ta? Ja, jag planerar verkligen att byta ämnesområde för min aktionsforskning. Varför?
Efter Lindas auskultation och vårt samtal (i slutet av oktober) började jag tveka om kommunikation verkligen är det som jag upplever som min största utmaning i undervisningen. Egentligen är kommunikation en av mina styrkor. Som gymnasielärare fick jag höra av elever att jag var "bra på att förklara så att man fattar". Jag har alltid ansträngt mig hårt för att kunna sätta mig in i hur elever eller studenter tänker och jag vill också kunna förklara och få elever och studenter att bearbeta matematiska idéer och samband på olika sätt i min strävan att alla ska få möjlighet att förstå (något som man naturligtvis aldrig kan vara säker på!). När jag upptäcker att det finns elever, eller numera studenter, som i slutet av en lektion ändå visar att de inte hängt med är det inte ovanligt att jag skriver ett förtydligande av något slag i vår digitala plattform och hänvisar till fler källor med förklaringar eller kanske själv spelar in en film eller skapar ett kompletterande undervisningsmaterial. Har jag möjlighet återkopplar jag till innehållet vid nästa lektion.
Jag började tveka inför att ha en kommunikations-inriktning på mitt projekt. Det verkade dessutom bli väldigt svårt att formulera en distinkt forskningsfråga och sedan utarbeta en aktion för att förbättra det identifierade problemområdet, i synnerhet för en person som är helt oerfaren inom aktionsforskningsområdet. En erfaren aktionsforskare kanske skulle kunna formulera en fråga och planera för en väl avvägd aktion i området, men det började te sig allt för stort och "oformligt" för min del. Under de här veckornas funderingar - ja, under hela senare delen av hösten faktiskt - har jag dessutom haft en väldigt hög arbetsbelastning med mycket undervisning i skilda kurser, stor mängd bedömningsarbete (prov och inlämningsuppgifter) och många VFU-besök hos studenter ute på skolor. Aktionsforskningsfrågan fick inte sin beskärda del uppmärksamhet, det kan jag erkänna, vilket säkert också har bidragit till att jag inte helt kunde bena ut och formulera en relevant kommunikations-fråga.
För-cykler
I samma veva har jag fått ett allt ökande intresse för frågor som rör just digitalisering i skolan. När mina funderingar kring forskningsfråga väl var igång började jag mer eller mindre omedvetet förändra min egna undervisning, vilket jag nu i efterhand betraktar som något slags för-cykler för min aktionsforskning. Här är två sådana, kortfattat beskrivna:
För-cykel 1
I en av höstens kurser, en kurs inom grundlärarprogrammet med inriktning mot åk F-3, har vi haft en studiegruppsuppgift (ni hittar uppgiften HÄR) där studenter skulle recensera digitala verktyg, förbereda en alternativ eller kompletterande aktivitet, muntligt redovisa arbetet i gruppen samt avslutningsvis skriva en individuell reflekterande text där de problematiserar användandet av digitala verktyg i matematikundervsiningen. En mycket intressant uppgift.
Studenternas resultat på uppgiften visade att det inte är helt lätt för dem att problematisera användandet av digitala verktyg i just matematikundervisningen. I stor utsträckning skrev studenterna ganska allmänna reflektioner där de mer eller mindre problematiserade själva tekniken, t.ex. att det kunde bli fel på datorer och surfplattor, att internet kunde ligga nere just när man behövde eller hur praktiskt det är för elever att kunna dokumentera sina alster genom att fotografera. Allmändidaktiskt, men inte med koppling till matematikämnet. Den här uppgiften måste uppdateras ytterligare för att studenterna tydligare skulle se hur digitala verktyg kan användas för att stärka elevernas lärande i matematik. Min egna reflektion efter denna lilla för-cykel är att jag nu är mer medveten om att jag kommer att behöva presentera uppgiftens innehåll ännu tydligare för att detta syfte ska bli tydligare för studenterna nästa kursomgång.
För-cykel 2
I en annan kurs, en 30-hp-kurs för studenter inom ULV-projektet, kom mitt ökande intresse för frågor om digitala verktyg att innebära att jag under hösten planerade och genomförde lektioner om digital kompetens och programmering i matematik. Det hade inte funnits med på ett så uttalat sätt tidigare i kursen och därmed inser jag att detta också kan ses som en slags för-cykel som jag hoppas ha nytta av i aktionsforskningsprojektet. Mina studenter fick bl.a. skapa "analoga program", vilket bilderna från lektionen illustrerar:
När jag försöker reflektera över bytet av forskningsfråga är det naturligt att mitt val ändå hamnade inom detta "digitala" område. Det kan t.o.m. verka lite korkat att jag inte insåg det direkt eftersom frågor om skolans digitalisering länge har intresserat mig. Sedan förra hösten har jag med stort intresse försökt att följa med i händelseutvecklingen kring det regeringsuppdrag som Skolverket då fick för att ta fram nationella IT-strategier för skolväsendet i syfte att tydliggöra och förstärka dessa delar i läroplanerna. Ett förslag är nu lämnat till regeringen och man väntar på beslut för att därefter påbörja implementeringen av de reviderade läroplanerna.
Mycket intressant, inte minst för att förändringar i styrdokumenten också innebär att vi inom lärarutbildningen behöver förändra vår undervisning för att förbereda de blivande lärarna inför sitt lärararskap. Dessa frågor har alltså fått allt större uppmärksamhet av mig och då insåg jag plötsligt att min aktionsforskning rimligtvis också borde behandla detta eftersom jag själv är intresserad av området. Så jag ändrade inriktning. Nu återstår att tydligt formulera en forskningsfråga och planera för en första aktion. Och allt det andra som behöver föregå aktionen för att jag ska kunna dra några slutsatser och dokumentera mitt resultat. Spännande!
Djupt samtal - Nr 1
Innan jag påbörjar en aktionsforskningscykel ska jag delta i några djupa, utvecklande samtal med min/mina kritiska vän/vänner. Utifrån dessa professionella samtal ska jag skriva om den progression som sker genom dialogerna och om den aktion jag planerar eller testar/genomför i samband med samtalen. Vi är tre kollegor som går samma aktionsforskningskurs, så vi fungerar gärna som varandras kritiska vänner.
Vid några tillfällen har vi haft samtal i syfte att stötta varandra i processen att identifiera områden i vår verksamhet som vi vill undersöka inom detta projekt. Vår gemensamma och ursprungliga idé var att vi alla tre ville undersöka någon aspekt av "kommunikation", men meningen var att vi skulle hitta olika aspekter för var och en av oss tre. Vi tänkte också rikta vår uppmärksamhet mot en specifik kurs där vi enbart har studenter med andra modersmål än svenska. På detta sätt skulle vi få ut större effekt av vårt arbete genom att vi alla tre samtidigt fokuserade på en viktig komponent i vår undervisning - kommunikation - i en och samma kurs - en s.k. ULV-kurs. Vi kände oss mycket inspirerade och började tänka i olika banor för att hitta vår "nisch" inom kommunikations-temat. (OBS! Du som läste det första blogginlägget blir antagligen förvirrad nu, för jag presenterade en annan idé till forskningsfråga där. Men de diskussioner och det djupa samtal som jag hänvisar till i detta inlägg ägde tidsmässigt rum innan jag startade själva bloggen, men då det är viktigt för mitt projekt att redovisa kom detta inlägg till i efterhand. Förhoppningsvis klarnar det.)
Jag funderade på om jag skulle kunna undersöka någon aspekt av "min matematiska kommunikation", d.v.s. min kommunikation av matematikinnehållet i kursen med studenterna. Hur tydlig är jag i den muntliga kommunikationen när jag t.ex. förklarar olika matematiska begrepp? Hur kombinerar jag matematikens uttrycksformer för att genomföra en effektiv kommunikation? Hur vet jag om innehållet som kommuniceras tas emot av studenterna på avsett sätt? Ett stort antal frågor väcktes i samband med min tänkta "kommunikations"-rubrik. Hur skulle jag avgränsa en relevant och rimlig frågeställning att undersöka? Det kändes inte helt givet, men jag tänkte att det nog skulle kunna växa fram något under den här fasen i arbetet.
En av mina kollegor, Linda, auskulterade under en lektion då jag hade en s.k. "räknestuga" inför ett skriftligt prov med studentgruppen. Under räknestugan fick studenterna ställa fria frågor om matematikinnehållet och även arbeta med att lösa olika matematikuppgifter för att träna egna matematiska färdigheter. Vid lektionen lät jag studenter komma fram till tavlan och visa sina lösningsförslag och i samtal med gruppen kunde vi diskutera olika sätt att ta sig an och lösa vanliga matematikuppgifter. Jag visade också alternativa lösningssätt framme vid tavlan och i stora drag var undervisningen av karaktären "lärarledda samtal".
Linda kunde se och ge mig återkoppling kring mitt sätt att tala i kombination med mitt sätt att använda andra uttrycksformer som symbolspråk, bilder och beräkningar och vi hade ett intressant samtal efter lektionen där jag blev mer medveten om sådant som jag själv inte uppmärksammat i kommunikationen i klassrummet. Här är mina anteckningar från vårt efterföljande samtal samt några bilder från tavlan som visar vad vi behandlade för exempel:
Vid några tillfällen har vi haft samtal i syfte att stötta varandra i processen att identifiera områden i vår verksamhet som vi vill undersöka inom detta projekt. Vår gemensamma och ursprungliga idé var att vi alla tre ville undersöka någon aspekt av "kommunikation", men meningen var att vi skulle hitta olika aspekter för var och en av oss tre. Vi tänkte också rikta vår uppmärksamhet mot en specifik kurs där vi enbart har studenter med andra modersmål än svenska. På detta sätt skulle vi få ut större effekt av vårt arbete genom att vi alla tre samtidigt fokuserade på en viktig komponent i vår undervisning - kommunikation - i en och samma kurs - en s.k. ULV-kurs. Vi kände oss mycket inspirerade och började tänka i olika banor för att hitta vår "nisch" inom kommunikations-temat. (OBS! Du som läste det första blogginlägget blir antagligen förvirrad nu, för jag presenterade en annan idé till forskningsfråga där. Men de diskussioner och det djupa samtal som jag hänvisar till i detta inlägg ägde tidsmässigt rum innan jag startade själva bloggen, men då det är viktigt för mitt projekt att redovisa kom detta inlägg till i efterhand. Förhoppningsvis klarnar det.)
Jag funderade på om jag skulle kunna undersöka någon aspekt av "min matematiska kommunikation", d.v.s. min kommunikation av matematikinnehållet i kursen med studenterna. Hur tydlig är jag i den muntliga kommunikationen när jag t.ex. förklarar olika matematiska begrepp? Hur kombinerar jag matematikens uttrycksformer för att genomföra en effektiv kommunikation? Hur vet jag om innehållet som kommuniceras tas emot av studenterna på avsett sätt? Ett stort antal frågor väcktes i samband med min tänkta "kommunikations"-rubrik. Hur skulle jag avgränsa en relevant och rimlig frågeställning att undersöka? Det kändes inte helt givet, men jag tänkte att det nog skulle kunna växa fram något under den här fasen i arbetet.
En av mina kollegor, Linda, auskulterade under en lektion då jag hade en s.k. "räknestuga" inför ett skriftligt prov med studentgruppen. Under räknestugan fick studenterna ställa fria frågor om matematikinnehållet och även arbeta med att lösa olika matematikuppgifter för att träna egna matematiska färdigheter. Vid lektionen lät jag studenter komma fram till tavlan och visa sina lösningsförslag och i samtal med gruppen kunde vi diskutera olika sätt att ta sig an och lösa vanliga matematikuppgifter. Jag visade också alternativa lösningssätt framme vid tavlan och i stora drag var undervisningen av karaktären "lärarledda samtal".
Linda kunde se och ge mig återkoppling kring mitt sätt att tala i kombination med mitt sätt att använda andra uttrycksformer som symbolspråk, bilder och beräkningar och vi hade ett intressant samtal efter lektionen där jag blev mer medveten om sådant som jag själv inte uppmärksammat i kommunikationen i klassrummet. Här är mina anteckningar från vårt efterföljande samtal samt några bilder från tavlan som visar vad vi behandlade för exempel:
Linda auskulterade hos mig och skulle granska hur jag kommunicerar matematiskt. Vi samtalade efteråt och jag fick en del återkoppling som var intressant och givande:
- I en övningsuppgift uppmärksammande Linda att jag inte hade märkt att vissa av studenterna hade svårt att förstå ett för uppgiften centralt begrepp (mittpunkt). Vad svårt det är att upptäcka sådant om inte studenterna visar tecken! Ingen sade något till mig. Samtalen runt borden fördes i stor utsträckning på studenternas hemspråk. De förklarade för varandra och kunde jobba vidare.
Kan vi undervisa på ett sådant sätt att studenterna känner ett ännu större behov av att förstå språket? Hur ser en sådan undervisning ut?
- Linda såg också att jag vid ett tillfälle uppmärksammade ett fel - viktigt sådant, som tyder på missuppfattning - som en student gjorde framme vid tavlan och att jag var ganska tydlig när jag berättade att det faktiskt inte stämde.
Här kunde jag ha gjort på annat sätt, förstås (vilket jag oftast gör) istället för att berätta att det var fel, men jag valde i stunden att vara tydlig för att jag hade gått runt och hört denna missuppfattning på flera ställen och redan hade uppmärksammat studenten på detta vid bordet (på ett “trevligare sätt”) utan att det verkade ha hjälpt. Min lösning blev att tydligt påtala det matematiskt oriktiga i den utsaga studenten gjorde.
Hur hanterar vi missförstånd? Med ULV-studenter måste vi vara tydliga samtidigt som de med sina svaga förkunskaper i matematik behöver uppmuntras och stärkas. Att formulera frågor istället för att påtala fel fungerar inte alltid. Eller gör det det? Jag har kanske ställt fel frågor?
- Linda hörde också småpratet i salen, främst vid det bord där studenter med samma språk satt. Min lösning var att istället tala något högre, upplevde Linda.
Varför förekommer småprat bland studenter? Bland ULV-studenter? De översätter till sina språk för att hjälpa varandra, men de verkar också föra egna diskussioner om matematiken parallellt med min undervisning. Det fungerar förstås inte för någon av oss. Kan mina instruktioner ha varit så otydliga att de behöver diskutera både vissa begrepp men också instruktionerna?
- Linda upptäckte också vid något tillfälle att matematikinnehållet som jag presenterade hade en något hög svårighetsgrad. Det märks att jag är gymnasielärare.
(Frågan är om detta enbart är av ondo..?) I dessa två fall som det gäller hade jag i det ena fallet låtit en student redovisa på tavlan. Den studenten hade använt en metod för att hitta en rät linjes ekvation när ett visst samband mellan variabler skulle utredas. Det var åk 9-gy-nivå på studentens redovisning. Jag ville inte hejda studenten, utan lät denna fortsätta. Lösningen var helt korrekt. Jag gick sedan in och gjorde en alternativ lösning med ett sätt som passar studenterna bättre, d.v.s. hitta ett uttryck för en artimetisk serie “steg-för-steg”. I det andra fallet hade en student muntligt angett en allmän formeln för en aritmetisk serie, vilken jag använde på tavlan och kopplade till vår lösning.
Så frågan är hur jag ska göra när vissa studenter inbjuder till lösningsmodeller och resonemang på en högre nivå än andra studenter klarar av? Ska jag ignorera dessa idéer? Ska jag “tolka ner dem” till en enklare nivå direkt?
torsdag 8 december 2016
En forskningsfråga ser dagens ljus
Det är förstås flera aspekter av min undervisning som jag både kan och bör förbättra, vilket jag också ständigt strävar efter att göra, men detta med digitala verktyg i matematikundervisningen ligger mig sedan tidigare varmt om hjärtat. Min forskningsfråga i detta aktionsforskningsprojekt kommer därmed att handla om det, även om jag under de första veckorna hade en helt annan idé som jag helt enkelt överger.
Det jag upplever i min vardag som lärare i matematikämnets didaktik är att studenter som regel har svårt att se hur digitala verktyg kan användas i matematikundervisningen för att stärka elevers lärande i matematik.
Utan att ha undersökt saken på ett vetenskapligt sätt tycker jag mig se att studenternas egna digitala kompetens är mycket varierande och ett allt för stort antal blivande lärare verkar inte ha särskilt välutvecklad digital kompetens. Kompetensen sträcker sig till att studenter kan använda sociala medier, skicka och ta emot e-post och "googla" sådant som är allmängiltigt för att inte säga "lättsmält" (t.ex. nyheter på kvällstidningarnas webbsidor). Jag vet att det finns många otroligt skickliga studenter som både kan hantera tekniken praktiskt (t.ex. spela in filmer, skapa wikis eller använda olika samarbetsverktyg) och även ser hur digitala verktyg kan användas i undervisningen, men det är alldeles för få studenter som uppvisar dessa kompetenser.
Vad beror det på? Här spekulerar jag fritt, men gissningsvis beror det på att vi i skolutbildningen inte har undervisat med hjälp av och om sådana verktyg. Vi som är lärare har inte använt verktygen och därmed har våra elever inte fått lära sig använda dem heller. Det känns självklart.
Den här trenden vill jag bidra till att vända. I vår allt mer globaliserade och digitaliserade värld (jag tror att dessa båda är oskiljbara) måste vi i skolan se till att utbilda den nya generationens medborgare så att de utvecklar en bred digital kompetens. (Återkommer med vad digital kompetens innebär.) Och självklart måste lärarutbildningen dra sitt strå till stacken. För att raljera något så kan man väl säga att vi inte kan lära studenterna hantera griffeltavlor och kritor om de sedan förväntas hantera diverse digitala prylar och tjänster. Någonstans måste de få utbildning också inom detta område och då känns ju lärarutbildningen som ett bra ställe att börja.
Så, vad gör jag själv för att bidra? Hittills har jag försökt att vara ett gott föredöme genom att själv använda digitala verktyg samt visa och diskutera hur de kan användas i undervisningssiutationer så ofta och mycket jag kan. I vissa kurser görs detta naturligt, t.ex. i sådana kurser som bedrivs på "halv-distans", d.v.s. med några få fysiska träffar och däremellan eget arbete och olika typer av grupparbeten. Här krävs det att vi använder digital teknik för att sprida information och som samarbetsverktyg. I andra kurser passar det mycket bra ihop med själva matematikinnehållet som behandlas, t.ex. då jag undervisar om olika diagramtyper och statistiska undersökningar, där det blir självklart att vi skapar diagram och hanterar datamängder med digitala verktyg.
Jag har ganska länge använt olika samarbetsverktyg, både nu och i tidigare lärarjobb, t.ex. Googles olika verktyg för samarbete och för skola, t.ex. sajter, dokument, presentationer, enkäter m.m. Jag bloggar då och då (ni hittar min matte-blogg, Monicas Mattefest, här), främst för att inte glömma vad jag har gjort, och spelar gärna in instruktionsfilmer (ni hittar min YouTube-kanal här, se den oerhört spännande kanaltrailern nedan) när jag hinner.
Att använda sociala medier, t.ex. Twitter (där heter jag @MikroMonica) för att själv fortbilda mig genom att t.ex. ta del av diskussioner och nyheter inom skolrelaterade områden är självklart. Jag har också försökt (OBS! Försökt, inte lyckats...) lära mig grunderna för att kunna programmera i Python genom att gå online-kurser i ämnet. Ganska vanliga och självklara saker för de flesta lärare, helt enkelt. Min främsta drivkraft har alltid varit en vilja att utvecklas, att göra mitt jobb bättre och att lära mig mer och min bästa egenskap är att jag inte är rädd för att misslyckas och att göra bort mig. Vad kan hända? Det kan bli fel, någon kan påtala felet, jag kan rätta till det och så har jag lärt mig något nytt! Visst förstår jag att någon kan dra på smilbanden åt mina tafatta försök, men det bjuder jag på. Någon kanske t.o.m. rynkar på näsan med förakt. Det bjuder jag också på. Och detta att bjuda på något man har gjort ser jag som en självklar del i mitt yrke. Jag måste dela med mig av det jag lär mig, för det kanske kan komma till nytta för någon annan. Och i ärlighetens namn har jag ju lärt mig saker tack vare att andra har delat med sig till mig. Inget är mitt eller mina uppfinningar. Den här inställningen försöker jag dagligen att förmedla till mina studenter. Var orädda, testa och dela med er. (Detta speglar min syn på lärande, men det är en helt annan fråga och kanske får sitt egna inlägg en vacker dag... vem vet?)
Varför ska studenterna vänta tills de kommer ut i yrkeslivet med att upptäcka alla dessa möjligheter som bara finns några "klick" bort? Är det rimligt att de inte alls får chans att utveckla sin digitala kompetens inom utbildningen?
I detta projekt vill jag få möjlighet att på ett medvetet och mera vetenskapligt sätt förändra min undervisning i några specifika kurser inom lärarutbildningen och undersöka effekten av dessa förändringar i syfte att lärarstudenterna kommer bättre förberedda till skolorna vad gäller den egna digitala kompetensen med fokus på att kunna använda och kritiskt granska digitala verktyg i matematikundervisningen för att stärka elevers lärande i matematik. Det börjar låta som om en forskningsfråga är på väg att se dagens ljus: Hur kan min undervisning förändras så att den bidrar till att stärka studenternas digitala kompetens?
Enkelt? Knappast! Görbart? Säkert!
Välkommen till min aktionsforskning!
Det jag upplever i min vardag som lärare i matematikämnets didaktik är att studenter som regel har svårt att se hur digitala verktyg kan användas i matematikundervisningen för att stärka elevers lärande i matematik.
Utan att ha undersökt saken på ett vetenskapligt sätt tycker jag mig se att studenternas egna digitala kompetens är mycket varierande och ett allt för stort antal blivande lärare verkar inte ha särskilt välutvecklad digital kompetens. Kompetensen sträcker sig till att studenter kan använda sociala medier, skicka och ta emot e-post och "googla" sådant som är allmängiltigt för att inte säga "lättsmält" (t.ex. nyheter på kvällstidningarnas webbsidor). Jag vet att det finns många otroligt skickliga studenter som både kan hantera tekniken praktiskt (t.ex. spela in filmer, skapa wikis eller använda olika samarbetsverktyg) och även ser hur digitala verktyg kan användas i undervisningen, men det är alldeles för få studenter som uppvisar dessa kompetenser.
Vad beror det på? Här spekulerar jag fritt, men gissningsvis beror det på att vi i skolutbildningen inte har undervisat med hjälp av och om sådana verktyg. Vi som är lärare har inte använt verktygen och därmed har våra elever inte fått lära sig använda dem heller. Det känns självklart.
Den här trenden vill jag bidra till att vända. I vår allt mer globaliserade och digitaliserade värld (jag tror att dessa båda är oskiljbara) måste vi i skolan se till att utbilda den nya generationens medborgare så att de utvecklar en bred digital kompetens. (Återkommer med vad digital kompetens innebär.) Och självklart måste lärarutbildningen dra sitt strå till stacken. För att raljera något så kan man väl säga att vi inte kan lära studenterna hantera griffeltavlor och kritor om de sedan förväntas hantera diverse digitala prylar och tjänster. Någonstans måste de få utbildning också inom detta område och då känns ju lärarutbildningen som ett bra ställe att börja.
Så, vad gör jag själv för att bidra? Hittills har jag försökt att vara ett gott föredöme genom att själv använda digitala verktyg samt visa och diskutera hur de kan användas i undervisningssiutationer så ofta och mycket jag kan. I vissa kurser görs detta naturligt, t.ex. i sådana kurser som bedrivs på "halv-distans", d.v.s. med några få fysiska träffar och däremellan eget arbete och olika typer av grupparbeten. Här krävs det att vi använder digital teknik för att sprida information och som samarbetsverktyg. I andra kurser passar det mycket bra ihop med själva matematikinnehållet som behandlas, t.ex. då jag undervisar om olika diagramtyper och statistiska undersökningar, där det blir självklart att vi skapar diagram och hanterar datamängder med digitala verktyg.
Jag har ganska länge använt olika samarbetsverktyg, både nu och i tidigare lärarjobb, t.ex. Googles olika verktyg för samarbete och för skola, t.ex. sajter, dokument, presentationer, enkäter m.m. Jag bloggar då och då (ni hittar min matte-blogg, Monicas Mattefest, här), främst för att inte glömma vad jag har gjort, och spelar gärna in instruktionsfilmer (ni hittar min YouTube-kanal här, se den oerhört spännande kanaltrailern nedan) när jag hinner.
Att använda sociala medier, t.ex. Twitter (där heter jag @MikroMonica) för att själv fortbilda mig genom att t.ex. ta del av diskussioner och nyheter inom skolrelaterade områden är självklart. Jag har också försökt (OBS! Försökt, inte lyckats...) lära mig grunderna för att kunna programmera i Python genom att gå online-kurser i ämnet. Ganska vanliga och självklara saker för de flesta lärare, helt enkelt. Min främsta drivkraft har alltid varit en vilja att utvecklas, att göra mitt jobb bättre och att lära mig mer och min bästa egenskap är att jag inte är rädd för att misslyckas och att göra bort mig. Vad kan hända? Det kan bli fel, någon kan påtala felet, jag kan rätta till det och så har jag lärt mig något nytt! Visst förstår jag att någon kan dra på smilbanden åt mina tafatta försök, men det bjuder jag på. Någon kanske t.o.m. rynkar på näsan med förakt. Det bjuder jag också på. Och detta att bjuda på något man har gjort ser jag som en självklar del i mitt yrke. Jag måste dela med mig av det jag lär mig, för det kanske kan komma till nytta för någon annan. Och i ärlighetens namn har jag ju lärt mig saker tack vare att andra har delat med sig till mig. Inget är mitt eller mina uppfinningar. Den här inställningen försöker jag dagligen att förmedla till mina studenter. Var orädda, testa och dela med er. (Detta speglar min syn på lärande, men det är en helt annan fråga och kanske får sitt egna inlägg en vacker dag... vem vet?)
Varför ska studenterna vänta tills de kommer ut i yrkeslivet med att upptäcka alla dessa möjligheter som bara finns några "klick" bort? Är det rimligt att de inte alls får chans att utveckla sin digitala kompetens inom utbildningen?
I detta projekt vill jag få möjlighet att på ett medvetet och mera vetenskapligt sätt förändra min undervisning i några specifika kurser inom lärarutbildningen och undersöka effekten av dessa förändringar i syfte att lärarstudenterna kommer bättre förberedda till skolorna vad gäller den egna digitala kompetensen med fokus på att kunna använda och kritiskt granska digitala verktyg i matematikundervisningen för att stärka elevers lärande i matematik. Det börjar låta som om en forskningsfråga är på väg att se dagens ljus: Hur kan min undervisning förändras så att den bidrar till att stärka studenternas digitala kompetens?
Enkelt? Knappast! Görbart? Säkert!
Välkommen till min aktionsforskning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)