Djupt samtal - Nr 2

Vid mitt andra djupa samtal - med min andra kollega Marica som också fungerar som kritisk vän till mig - hade jag redan börjat byta forskningsfråge-inriktning men jag hade inte helt formulerat detta tydligt för mig själv. Det började egentligen med att jag suckande frågade om Marica skulle tycka att jag var en idiot om jag bytte ämne för min kommande aktionsforskning. Vår lilla trio hade ändå samplanerat och tänkt hur vi på tre olika sätt skulle kunna undersöka kommunikation ur någon aspekt. Om jag skulle byta ämne skulle jag också bryta vår överenskommelse. Som tur var kunde Marica sympatisera med mina tvivel. Min fråga om "matematisk kommunikation" var allt för vag och svår att klart formulera. Den borde rimligtvis också vara svår att undersöka.

Istället hjälpte Marica mig att tydligare beskriva mitt observerade "problem". Jag hade länge märkt eller upplevt (subjektivt, men också genom vad jag uppfattat i den allmänna debatten om skolan och lärares kompetenser) att de flesta studenterna visserligen har någon slags digital kompetens (återkommer med definition av detta begrepp i ett annat inlägg), men väldigt ofta är det en "ointressant" slags kompetens. Den har inte det djup som den kompetens vilken jag anser behövs. Studenterna kan "fejs-booka", "instagramma" och "googla", men kompetensen här är mycket vardagsanpassad och gäller de flesta personer, oavsett yrke. Man behärskar digitala verktyg utifrån sina egna dagliga behov. I samtalet med Marica kunde vi enas om att vi ser att studenterna behöver kunna använda digitala verktyg som är lämpliga i det kommande uppdraget som lärare, d.v.s. med ett didaktiskt syfte. Detta uttrycker också lärarstudenterna när de önskar att de fick träna på att använda SmartBoard, lära sig göra en presentation i Prezi eller spela in en film och lägga upp på YouTube. Dessa är exempel  på "allmändidaktiska" digitala kompetenser som det är självklart att alla lärare bör ha. Tavel-, presentations- och filmteknik rent allmänt är däremot sådant som det är svårt för oss att motivera att vi ska lägga in i våra matematikdidaktiska kurser. (Det skulle kunna finnas på något annat ställe i lärarutbildningen i sådana fall.) Nej, det jag är ute efter är den digitala kompetensen som gör att du som matematiklärare kan använda digitala verktyg i din matematikundervisning. Syftet ska alltså vara att stärka elevers lärande i matematik. Detta skulle vi i våra kurser kunna jobba med. Marica ritade en bild av det vi uppmärksammade vid vårt samtal på en post-it-lapp:

Om jag sedan städar upp lappen lite (eftersom jag inte riktigt kommer ihåg vad alla pilar skulle betyda) kan den ge en förenklad bild över olika nivåer för digital kompetens hos lärare:

Jag vill alltså röra mig nedåt i den här kompetensfiguren, vardag → allmändidaktiskt (skola) → ämnesdidaktiskt i matematik, för att undersöka den sista och djupaste biten av den digitala kompetensen.

Här kan jag passa på att återkoppla till den första av de två s.k. för-cyklerna som jag genomförde tidigare i höst, den i en F-3-kurs, där jag tydligt upptäckte att studenterna hade svårt att problematisera användandet av digitala verktyg i just matematik, se tidigare blogginlägg.