Det är förstås flera aspekter av min undervisning som jag både kan och bör förbättra, vilket jag också ständigt strävar efter att göra, men detta med digitala verktyg i matematikundervisningen ligger mig sedan tidigare varmt om hjärtat. Min forskningsfråga i detta aktionsforskningsprojekt kommer därmed att handla om det, även om jag under de första veckorna hade en helt annan idé som jag helt enkelt överger.
Det jag upplever i min vardag som lärare i matematikämnets didaktik är att studenter som regel har svårt att se hur digitala verktyg kan användas i matematikundervisningen för att stärka elevers lärande i matematik.
Utan att ha undersökt saken på ett vetenskapligt sätt tycker jag mig se att studenternas egna digitala kompetens är mycket varierande och ett allt för stort antal blivande lärare verkar inte ha särskilt välutvecklad digital kompetens. Kompetensen sträcker sig till att studenter kan använda sociala medier, skicka och ta emot e-post och "googla" sådant som är allmängiltigt för att inte säga "lättsmält" (t.ex. nyheter på kvällstidningarnas webbsidor). Jag vet att det finns många otroligt skickliga studenter som både kan hantera tekniken praktiskt (t.ex. spela in filmer, skapa wikis eller använda olika samarbetsverktyg) och även ser hur digitala verktyg kan användas i undervisningen, men det är alldeles för få studenter som uppvisar dessa kompetenser.
Vad beror det på? Här spekulerar jag fritt, men gissningsvis beror det på att vi i skolutbildningen inte har undervisat med hjälp av och om sådana verktyg. Vi som är lärare har inte använt verktygen och därmed har våra elever inte fått lära sig använda dem heller. Det känns självklart.
Den här trenden vill jag bidra till att vända. I vår allt mer globaliserade och digitaliserade värld (jag tror att dessa båda är oskiljbara) måste vi i skolan se till att utbilda den nya generationens medborgare så att de utvecklar en bred digital kompetens. (Återkommer med vad digital kompetens innebär.) Och självklart måste lärarutbildningen dra sitt strå till stacken. För att raljera något så kan man väl säga att vi inte kan lära studenterna hantera griffeltavlor och kritor om de sedan förväntas hantera diverse digitala prylar och tjänster. Någonstans måste de få utbildning också inom detta område och då känns ju lärarutbildningen som ett bra ställe att börja.
Så, vad gör jag själv för att bidra? Hittills har jag försökt att vara ett gott föredöme genom att själv använda digitala verktyg samt visa och diskutera hur de kan användas i undervisningssiutationer så ofta och mycket jag kan. I vissa kurser görs detta naturligt, t.ex. i sådana kurser som bedrivs på "halv-distans", d.v.s. med några få fysiska träffar och däremellan eget arbete och olika typer av grupparbeten. Här krävs det att vi använder digital teknik för att sprida information och som samarbetsverktyg. I andra kurser passar det mycket bra ihop med själva matematikinnehållet som behandlas, t.ex. då jag undervisar om olika diagramtyper och statistiska undersökningar, där det blir självklart att vi skapar diagram och hanterar datamängder med digitala verktyg.
Jag har ganska länge använt olika samarbetsverktyg, både nu och i tidigare lärarjobb, t.ex. Googles olika verktyg för samarbete och för skola, t.ex. sajter, dokument, presentationer, enkäter m.m. Jag bloggar då och då (ni hittar min matte-blogg, Monicas Mattefest, här), främst för att inte glömma vad jag har gjort, och spelar gärna in instruktionsfilmer (ni hittar min YouTube-kanal här, se den oerhört spännande kanaltrailern nedan) när jag hinner.
Att använda sociala medier, t.ex. Twitter (där heter jag @MikroMonica) för att själv fortbilda mig genom att t.ex. ta del av diskussioner och nyheter inom skolrelaterade områden är självklart. Jag har också försökt (OBS! Försökt, inte lyckats...) lära mig grunderna för att kunna programmera i Python genom att gå online-kurser i ämnet. Ganska vanliga och självklara saker för de flesta lärare, helt enkelt. Min främsta drivkraft har alltid varit en vilja att utvecklas, att göra mitt jobb bättre och att lära mig mer och min bästa egenskap är att jag inte är rädd för att misslyckas och att göra bort mig. Vad kan hända? Det kan bli fel, någon kan påtala felet, jag kan rätta till det och så har jag lärt mig något nytt! Visst förstår jag att någon kan dra på smilbanden åt mina tafatta försök, men det bjuder jag på. Någon kanske t.o.m. rynkar på näsan med förakt. Det bjuder jag också på. Och detta att bjuda på något man har gjort ser jag som en självklar del i mitt yrke. Jag måste dela med mig av det jag lär mig, för det kanske kan komma till nytta för någon annan. Och i ärlighetens namn har jag ju lärt mig saker tack vare att andra har delat med sig till mig. Inget är mitt eller mina uppfinningar. Den här inställningen försöker jag dagligen att förmedla till mina studenter. Var orädda, testa och dela med er. (Detta speglar min syn på lärande, men det är en helt annan fråga och kanske får sitt egna inlägg en vacker dag... vem vet?)
Varför ska studenterna vänta tills de kommer ut i yrkeslivet med att upptäcka alla dessa möjligheter som bara finns några "klick" bort? Är det rimligt att de inte alls får chans att utveckla sin digitala kompetens inom utbildningen?
I detta projekt vill jag få möjlighet att på ett medvetet och mera vetenskapligt sätt förändra min undervisning i några specifika kurser inom lärarutbildningen och undersöka effekten av dessa förändringar i syfte att lärarstudenterna kommer bättre förberedda till skolorna vad gäller den egna digitala kompetensen med fokus på att kunna använda och kritiskt granska digitala verktyg i matematikundervisningen för att stärka elevers lärande i matematik. Det börjar låta som om en forskningsfråga är på väg att se dagens ljus: Hur kan min undervisning förändras så att den bidrar till att stärka studenternas digitala kompetens?
Enkelt? Knappast! Görbart? Säkert!
Välkommen till min aktionsforskning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar